Bloggen flyttar

Under en lång tid har jag varit ganska inaktiv på denna blogg. Jag har fortfarande många idéer och tankar jag vill få ner i skriven form och jag har har flera bloggar* med mer eller mindre överlappande teman. Jag har nu beslutat att flytta det mesta (om inte allt) mitt bloggskrivande till min hemsida.

I fortsättningen kommer du att hitta alla mina nya blogginlägg på denna sida.

Tack för denna tid och välkomna att besöka min hemsida!

* Mina andra bloggar med liknande innehåll:
Individen och massan
Mitt förträffliga liv
Mitt liv som renässansmänniska

Äta, jobba, sova...

Tidigare när jag satt vid datorn tänkte jag på att åka till jobbet, åka hem och äta, sova och åka till jobbet igen... Jag tänkte på KSMB och översköljdes av tristess och meningslöshet. Är det så här det ska vara? Är detta vad livet har att erbjuda? Är det så här torftigt livet ska vara?

Tillståndet varade i några minuter och jag hann nästan bli deprimerad innan jag kom på att det ju faktiskt inte är så här jag upplever livet. Vilken befrielse! Jag lever ett rikt och spännande liv. Det finns förbättringspotential här och där men på det stora hela är jag fantastiskt lottad. Samtidigt tänkte jag på att det finns människor som upplever livet precis så trist och deprimerande som jag kände under några minuter.

Jag kunde nu fyllas av glädje och tacksamhet att jag har kunnat utnyttja min kapacitet till att försöka skapa en meningsfull tillvaro för mig. Något som jag då och då också har förmånen av att kunna dela med mig till andra av.

Men ändå... Så fascinerande att känslor kan vara så starka.

På besök hos Trånad och Kättja

Det var bra länge sedan jag skrev ett inlägg på denna blogg, närmare bestämt två år sedan. Men tidigare idag kände jag mig på ett sjusärdeles gott humör. En av orsakerna till min strålande sinnesstämning var att jag de två senaste dagarna läst boken Resa i känslornas landskap av Björn Wrangsjö. Det är en underhållande berättelse om hur författaren hälsar på de olika känslokaraktärerna. Han träffar bland annat Skuld, Skam, Vrede, Kättja och Glädje. Eller rättare sagt, Kättja träffar han aldrig utan bara kusinen Trånad. (Jag undrar om författaren hade sällskap av Genans när han skrev detta parti?)


En av de saker jag gillade mest med boken är att författaren inte tycks värdera känslorna. Han gillar uppenbarligen besöket hos Tacksamhet bättre än när han hälsar på hos Girighet, men slutsatsen är ändå att alla känslor är viktiga och att de förmedlar ett budskap till oss. Detta helt i linje med mina egna tankar om känslorna som skattkarta eller vägvisare för att upptäcka vad som är viktigt för oss och vad vi längtar efter.



Hursomhelst blev jag intresserad av att ta tag i mitt projekt igen. Jag funderar på om jag ska söka pengar från kulturförvaltningen eller anmäla mig på Reach for Change. Jag kanske kan göra olika versioner av föreställningen; en som vänder sig till låg och mellanstadiet, en till högstadiet och gymnasiet samt en till en mer vuxen publik?




Jag får också genast mer storslagna planer: Jag kanske ska skriva en bok där känslorna beskrivs och eventuella orsaker till varför vi människor upplever specifika känslor? Vad sägs om ett känsloinstitut eller en folkhögskoleutbildning? I framtiden kanske det inrättas ett känslodepartement? Jag kanske ska starta en egen hemsida? Jag funderar på arbetsnamnet ”Navigera bland dina känslor”. Spännande fortsättning följer…

Hur medveten närvaro förkortar smärtsamma känslor

För en dryg vecka sedan var jag på en föreläsning med Åsa Nilsonne. Hon berättade om en forskningsstudie där man undersökte hur mindfulness påverkar känslor. Man lät en grupp utöva mindfullness och kontrollgruppen fick väl helt enkelt låta bli. Bägge grupperna fick sedan titta på slutscenerna i Titanic och på Martin Timell (jag vet faktiskt inte var han kom in i bilden någonstans).

Jag antar att de kontrollerade försöksdeltagarnas hjärnaktivitet på något sätt, resultatet blev hursomhelst detta: Bägge grupperna upplevde sorg och smärta i lika stor utsträckning, men i den grupp som övat mindfulness gick sorgen över fortare. Mindfulness tycks med andra ord hjälpa oss att återhämta oss snabbare från smärtsamma känslor, dock utan att vi blir avtrubbade.

Så att praktisera lite medveten närvaro verkar vara ett bra recept för ett mindre deppigt liv.

Att återta min medfödda entusiasm

"Morfar!" Jag hade precis kommit innanför dörren och mitt yngsta barnbarn kom glädjestrålande springande och kastade sig i min famn. Direkt efter sprang hon in till de andra och annonserade glatt min ankomst med ett nytt "Morfar!".

Jag bara smällde av. Det var det klart härligaste jag varit med om på hela dagen, ja hela veckan. Med ett sånt mottagande kan man inte annat än att bli lycklig. Hela min kropp fylldes av pirrande glädje. Vilken makt att påverka andra vi har!

Jag undrar vad som händer med oss under vår uppväxt som gör att vi så sällan hälsar på varandra med sådan översvallande oförställd glädje. Jag ska börja experimentera med att ta tillbaka min entusiasm när jag möter människor jag gillar. Så hör du något tjut bakom ryggen kan det vara jag! Annars har jag nog fångats i vanans gamla hjulspår, och då kan du ju påminna mig genom att ropa "Jocke!" och kasta dig i mina armar.

Andra har inte makt över hur jag mår

För ett par veckor sedan hade jag två föreläsningar två dagar på raken. Jag tyckte det gick riktigt bra, jag hade roligt och åhörarna verkade gilla det jag hade att säga.

På den ena föreläsningen var det en person som inte höll med om delar av vad jag sa. Hen satt och lyssnade med ett leende och en min som jag tolkade som skeptisk och överseende. På den andra föreläsningen var det också en person som inte tycktes vara bekväm med vissa exempel jag tog upp. Hen satt mot slutet försjunken i sin mobiltelefon istället för att rikta sin uppmärksamhet mot mig.

Efteråt tänkte jag hur lätt jag hade kunnat gå igång på deras beteende. Jag kunde ha blivit irriterad och tänkt att de inte fattade vad jag ville eller att de var ignoranta. Eller så kunde jag känna mig låg och banna mig själv för att jag inte varit tillräckligt tydlig eller för att jag klantat mig och tagit i för mycket.

Istället tycktes jag registrera vad de gjorde utan att lägga till mina egna tolkningar eller värdera deras beteende. Inte så att jag sket i vad de tänkte och tyckte utan mer att jag förstod att det pågick något i dem, men att det inte var mitt fel eller ansvar.

Bägge situationerna gav mig en tydlig fingervisning att andra inte kan få mig att känna på ett speciellt sätt. Mina och dina känslor beror på hur vi tar situationen. Tänker vi att andra inte har rätt att bete sig på ett visst sätt är det lätt att exempelvis känna irritation. Om vi tvärtom tänker att vi borde ha fattat att vi skulle gjort på något annat sätt kan vi känna oss ledsna. Kan jag komma ihåg att andra är ansvariga för sina känslor ger jag inte bort min makt för hur jag mår.

Hungerspelen och vår kulturs syn på känslor

Igår såg jag Hungerspelen på bio med min familj. Handlingen är som en dystopisk dokusåpa: 24 unga människor slängs in i en arena bestående av ett skogslandskap och de ska slåss och döda varandra tills bara en överlevande står kvar som segrare.

En av de saker som fastnade hos mig var huvudpersonen Katniss sätt att hantera känslor. Flera gånger när människor i hennes omgivning var på väg att gråta eller berätta något känslosamt tystade hon dem. Jag kanske inte ska dra för stora växlar på en fiktiv karaktär, men jag tror att hennes beteende är en ganska vanlig bild av hur många av oss försöker att hantera våra känslor.

Dels är det smärtsamt att både se andra och att själv känna obehagliga känslor. Ett sätt att försöka skydda oss själva är att ignorera känslorna. På kort sikt kan det vara en utmärkt strategi, men sätter vi det i system och aldrig tillåter oss att känna obehagliga känslor, är jag övertygad om att vi kommer att må dåligt på det ena eller andra sättet.

I en omgivning som inte bejakar starka känsloyttringar har det också ett överlevnadsvärde att inte visa sina känslor. Om vi exempelvis blir förlöjligade som barn tillräckligt många gånger när vi visat våra känslor är det till slut lättare att trycka undan känslorna istället för att släppa ut dem.

Nu när vi är vuxna finns det ofta inte ett direkt överlevnadvärde i dessa strategier. Istället har de blivit mönster som gör det svårt för många av oss att både visa vad vi känner men även att överhuvudtaget veta vad vi känner. Våra gamla överlevnadsstrategier har snedtänt och för oss snarare närmare döden än livet.

Något av det mest befriande vi kan göra för oss själva är att ta tillbaka förmågan att uttrycka våra känslor. Min starka förvissning är att vi alla har kvar den förmågan, även om den kan vara dold av många års avlagringar av mönster.